begining

hej!
Har inte skrivit på ett tag antar att det finns för mycket bearbetning kvar att göra för att kunna fatta vad som har hänt liksom.  Vet bara en sak sak kommer aldrig glömma min älskade mamma o allt hon gjort för mig. Känns så fel att fira min examen utan henne. Men vet att hon finns med mig på något sätt ändå i mitt hjärta. KOmmer klara mig mig men det känns tungt  utan henne. 


En liten dikt som jag läste på hennes begraving

Det kommer en dag

Det kommer en dag när jag är borta, en dag då mitt liv har tagit slut.

Så länge du minns mig är jag kvar ändå och finns där i din närhet som förut.

Jag finns där i vågen invid stranden.

Jag finns där i vårens varma vind.

Jag finns där och leder dig vid handen ibland.

Jag finns där i tåren på din kind.

Jag finns i en blommas spröda knoppar, i fågeln som sjunger i ett träd.

Jag finns bland de fjärilar som fladdrar omkring på åkrar bland mognande säd.

Jag finns i ett regn som slår mot rutan och i flingor av fallande snö.

Jag finns i musiken som du hör på ibland.

Så länge du minns, kan jag ej dö.

 

Skriven av Birgitta Bäckström

Det sägs att tiden läcker alla sår... varför blir det värre och värre varje dag? Blir så besviken på mig på mig själv jag har skrivi flera uppsatser som handlar om tiden efter någon kär har gått bort o fått vg. Känns som allt jag skrivit bara är en massa skit.  Fan vad jag saknar mamma.. Varför kan jag inte bara accpetera det som hänt?

Ringde förstås praktikiken på måndag och sa att jag inte kunde komma. Efter en lång natts tankar om min barndom ja allt jag gått igenom med mamma. Kunde jag inte sova ett blund. Somnade några minuetr vaknade med ett ryck för att kolla att alla andas i min närhet.  Jag och T åkte dit på måndag och tog bort lakanen eftersom polisen och sjuksöterskerna sa att det kunde vara bra att få bort det pga av ja baktierar och sånt. Kändes tungt att öppna henens dörr och veta att hon inte fanns där och väntade på en med mat som hon alltid gjorde , det är någonting jag alltid kommer minnas min älskade mamma med . Det kom alltid ljuvliga dofter imot en så fort man steg in i hennes lägenhet. Tror inte jag fattade vad jag själv höll på med när vi ryckte bort alla sängkläder och allt som skulle kastas först. Det gör ont fortfarande när man tänker bakåt. Tisdagen beslöt jag mig att påbörja praktiken på sjukhuset efter ha pratat med min lärare som tyckte att jag inte skulle ge upp. Lärde mig en massa under de 5 veckor jag var på praktiken men samtidigt gjorde jag en riktigt dum sak, jag bara fortsatte mitt liv som inget hade hänt och det kände snästan som jag hade acepterat mammas bortgång. Under tiden kändes det som mitt hjärta slets ut varje gång jag o T åkte för att tömma lägenheten grej efter grej.. Ja man kan säga att jag satt mitt liv på en paus. Det gjorde fruktansvärt ont att veta varje gång man öppnade dörren skulle hon inte vara där. FRamförallt kändes det det så fel att gå in i lägenheten och börja rensa. Vet inte hur jag klarade av allt men det gjorde jag. Jag grät säkert nonstop i 5 veckor varje kväll och i samanband med det fick jag konstiga ryckningar när jag låg och sov. Ja jag gjorde praktik, prov, valde gravplats, prata med prästen om cermonin, och tömde mammas lägenhet samtidigt som jag försökte sköta mitt privatliv . Ja jag vet inte hur jag lyckades med det gjorde jag. Måste vara det alla pratar om när det känns som man inte orkar få man de där extra krafterna från ingenstans. Kommer inte gå in på så mycket av min barndom det känns oväsentligt mamma var en riktigt bra mamma tog hand om mig fanns där för mig så gott som hon kunde är lycklig över de 23 år jag fick med henne, tyvärr fick jag aldrig chansen att säga hur mycket hon verkligen betyde för mig och hur mycket jag älskar henne. Begravning gick jättefint låtar jag valde var : Pärleporten och tryggare kan ingen vara .
Det gör så ont för barnen inte fick växa upp med mormor. Ibland då och då kommer frågan som skär sig mest i hjärtat, var är mommi..? Jag har inte själv accepterat det ännu...
Låt som påminner om mamma

Detta  är ingen vanlig blogg utan en blogg om hur mitt liv förändrades helt i den 15 November  2009. Det som inte fick hända hände. Dagen som jag aldrig kommer glöömma, då halva jag dog. Det började redan på onsdagen då min mamma inte svarade i telefonen vilket inte var ovanligt då hon hennes mobil brukade slå av sig själv mest hela tiden eller att hon glömde sin laddare hos någon. Allt var som det skulle hon kom till mig på måndag kvällen då mina barn var sjuka o jag  hade en tenta på onsdag och behövde verkligen studera ordentligt så passade hon därför barna på tisdag,   Allt var bra då hon var på riktigt bra humör o såg verkligen lycklig ut. Vi fikade med bullar o drack massa kaffe innan jag begav mig till bibloteket för att plugga det sista. Jag kom hem senare på kvällen då ville hon hem eftersom hon gillade inte gå ute när det blev mörkt. PÅ onsdag ringde jag henne efter jag klarat provet och skojade lite, vi bestämde oss för att ses senare i veckan för att ha "tjejkväll"  Vilket innebar lägga aniskts mask o hårinpackning, fixa naglarna ja allt tjejigt med andra ord. Vi har gjort så sen vi bodde i vällingby blev liksom våran grej så att säga. Jag ringde henne på torsdagen flera gånger utan svar , tänkte inte mer på det litade blint på att hon var i grimsta. Fredag kom och jag ringde ytterligare flera gånger utan reslutat. Då började jag mig känna mig orolig men fortfarande fanns den där säkra tanken att hon var i Grimsta kvar, Lördagen kom började känna mig pirrigt nervös för jag skulle på praktik på måndagen på sjukhuset behövde höra några uppmuntarnde ord av mamma , fortfarande gick telefonsvaren på bara, Söndagen kom allt flöt på som vanligt hemma på kvällen beslutade jag mig för att gå en prommis med min goda vän Carro och hennes lilla bebis. När vi precis hade börjat gå fick jag ett samtal av mammas pojkvän att han inte hört något från mamma sen tisdags, Och då började jag känna att nu måste någonting vara riktigt fel för jag hade hela tiden gått och trott att hon var hos honom. Så vi tog bussen till mamma och desto närmare jag kom desto mer började det knuta sig i min mage det kändes som något var riktigt fel. När jag kom fram till lägenheten ringde jag på dörren några gånger, sedan ropade jag i brevlådan att det är jag och jag har Carro emd mig vi kommer in nu, Öppnade dörren klev på jordens brevhög gick framåt stannade till en bit bort från sängen och det första jag såg var henne i sängen helt orörlig och hennes blå/svarta ben då fattade jag vad som har hänt men ändå inte. Carro stog och ropade vid dörren fick inte fram ett ljud stog bara ocg glodde sen började jag få svårt att andas så jag gick raka vägen ut och sa till Carro hon ligger där och det ser inte ut som hon andas. Vi ringde 112 för någonstans innerst inne hoppades jag på att det inte skulle vara försent. Min älskade vän Carro finns inga ord om hur tacksam jag är att du var med mig kommer vara dig evigt tacksam.  De bad mig gå fram och känna på mamma men jag kunde inte det tog tvär stopp. kunde inte andas kunde inte tänka, en del av mig dog. Stackars lilla mamma.. älskade mamma ..min bästaste vän i livet,,, Hon som alltid ställt upp för mig när jag verkligen varit nere . Jag är så besviken på mig själv, ville bara hålla hennes hand och dela med mig av värmen till henne men kunde bara inte. Det dröjde inte länge efter vi ringt 112 när ambulansen och polisen dök upp . Kommer ihåg när de körde in mig och Carro till köket medans de gick och kollade hur det var med mamma . Efter en en stund kom de in till kökaet och sa att det var tyvärr försent. Allt började snurra i mitt huvud visste inte vart jag skulle ta vägen , visste inte vem jag var en kort stund, Skulle ringa min bror och Teo minns inget av vad jag har sagt. Visste bara att jag inte kunde lämna min älskade mamma. Så jag och Carro beslutade att sitta kvar tills de kom och hämntade henne med likbilen.  Det gick några timmar alla tankar bara åkte omkring i mitt huvud och frågar, varför , varför, varför?
När hon bars iväg sen.. stannade mitt liv  för ett tag...